Vi hade köpt biljetter till Stephen Lynch på Oscars tidigare i somras och sett fram emot konserten och i söndags var det dags. Det började med att Christoffer var sjuk så vi hade en biljett över, försökte sälja den i sista minuten men den enda som nappade skulle inte hinna in till stan i tid. Christine och jag fick åka själva till Stockholm, hur kommer det sig att var gång vi ska till tåget så är vi sena och måste halvspringa? Hitills har vi inte missat något tåg, men det var rätt nära denna gången.
Väl på tåget andades vi ut ända tills konduktören bad att få se våra leg tillsammans med sms biljetterna. Gissa vem som glömt sina plånböcker hemma… Viss stress och panik uppstod och konduktören sa att vi ser ärliga ut och fick åka ändå. Andades ut, i typ en halv sekund, innan vi båda kom på “hur ska vi komma hem ikväll?” eftersom vi bokat enkla biljetter. Några telefonsamtal senare hade vi styrt upp min pappa till biljettinköpare. Vad skulle man göra utan mobilen?
Lugna gick vi sedan på konserten och det var säkert fullsatt där. Shown drog igång och det var så kul! Lite allsång, lite lagom häcklande från publiken och vassa kontringar från Stephen. Ett tag skrattade jag så jag grät och knappt fick luft. Bara det var värt biljetten!
Efter föreställningen knallade vi tillbaka till centralen och telefonledes bokade pappa biljetter tillbaka till Uppsala åt oss. Något gick fel (så klart – varför skulle det funka när det resan strulat), pengarna drogs men han fick inget bokningsnummer. Som tur var stod det kvar en kille i SJs informationsdisk och vi fick biljetterna så vi kunde ta oss tillbaka hem.
En onödigt spännande & rolig kväll kan man väl sammanfatta det som, ska se till så vi är i bättre tid nästa helg när det ska hoppas bungy jump. Då vill vi INTE ha några som helst trassel, speciellt inte på gummisnodden…
-
- Stephen och Rod Cone
-
- Dear Diary, today was a good day…