Snart dags för visning

March 2nd, 2010

Jag har precis varit ute och gått i kylan och sitter nu i en helt tyst lägenhet med en kopp te och tänker. Tänker på hur trevlig lägenheten är och hur bra jag trivs här. Och om rätt exakt tre månader så ska vi flytta…

På söndag är det visning här, ska bli spännande och se om det dyker upp folk. Vi får se om vårt homestylande fungerat så vi lockar hit någon.

Det ska bli kul att flytta (dock inte att bära våra saker de 150 m vi flyttar), men samtidigt lite tråkigt att lämna detta som varit “hemma” i tre år. Hur som helst kommer det bli bra, vi vet att vi har en ny fräsch lägenhet framför oss och området är ju perfekt :-)

Träna efter förkylning

February 14th, 2010

Jag åkte på en förkylning förra veckan. Inte värsta super duper förkylningen så man är helt utslagen, men så man blir lite lagom snorig och trött. Som tur var har jag varit ledig från jobbet så jag kunnat ta det lugnt och kurera mig lite. Det hindrade dock inte mig från att förvirra förra veckans schema och kommande veckans schema och bege mig till helt fel plats vid fel tidpunkt. För att inte tala om när jag satte undan smöret i brödburken. Antingen håller jag på att bli senil eller så gör förkylningar mig dum i huvudet… Som tur var är jag frisk nu och ska försöka dyka upp på rätt plats hela veckan!

Som en konsekvens av förkylning har det inte blivit någon träning. Att jag inte har någon superkondition à la min Ironman-utövande kollega är jag medveten om, men att det lilla man har försvinner så fort är skrämmande. 1,5 veckas träningsuppehåll och  sedan får man håll bara av att gå snabbt hem från stan, för att inte tala om uppvärmningen på träningen i lördags. Det var inte hårdare än vanligt, men det kändes ändå som att jag höll på att avlida när vi höll på att sparka på mitsar.  Men det var jäkligt skönt att få träna, hade abstinens – lite fys och fallövningar var ett bra botemedel! Nu gäller det att ladda upp inför lägret nästa helg.

Möblerar om, plockar och fixar

February 8th, 2010

Håller på att att fixa och trixa hemma för att få lägenheten att se så tilltalande ut som möjligt inför visningarna. Bara preventive än så länge eftersom vi inte skrivit avtal med någon mäklare än, men det lär bli klart i veckan och sedan kommer det ju gå undan.

Igår monterades bokhyllan ned för vidarefodran till tippen, böcker packades i lådor och bars ner i källaren (hmm, är ju lite kontraproduktivt med tanke på att vi försökt städa iordning där nere). Idag har jag roat mig med att försöka dra om kablar till dator, tv mm för att det ska se snyggare ut på bilderna på hemnet. Och det är så grymt tråkigt! Det är så tråkigt att jag fick tummen ur att skriva detta inlägget bara för att slippa en stund…

Har även fått veta att min samling av badankor inte är homestylingmässig! Så alla mina ankor måste gömmas, kan inte förstå hur man kan tycka att de skulle förfula intrycket. Ett av ankor dekorerat badrumsskåp skulle kunna vara avgörande om jag var på visning. Men vad vet jag, jag är väl inredningsmässigt handikappad :-p

Ducks on parade

Ducks on parade

Jag = miljöbov

January 12th, 2010

Eftersom jag ibland har en viss svaghet för nördigheter och snygga sammanställningar av dessa kunde jag inte låta bli att testa flightmemory.com. Det är nog en sida för flygnördar av högsta rang där man kan sammanställa allt man flugit och få det presenterat i form av snygg statistik. Egentligen var jag lite nyfiken på att se hur mycket CO2 utsläpp jag förorsakat, men just den informationen fanns inte med. Och det är nog lika bra när jag ser mina samlade flygningar för 2009:

Jag har flugit 27938 km vilket motsvarar 0,7 varv runt jorden och det hela tog 40 timmar och 39 minuter. För att få ihop detta flög jag 15 gånger med en genomsnittlig flygsträcka på 1833 km. Vill du se det hela snyggt uppspaltat? Visste väl det, kolla då in min sida på flightmemory.com

Jag tror jag kan återskapa mina resor under 2008 också något så när, blir en uppgift för morgondagen. Allt för att jag ska se hur elak jag är mot miljön.. Förrutom det jag gör var dag genom att se till att typ 650 flygplan om dagen startar och landar på Arlanda ;-)

Jul, jul, strålande (?) jul

December 2nd, 2009

Var nere i källaren nyss och hämtade upp ljusstakar, julstjärna och ljusslinga till balkongen. Efter ha trasslat, snurrat, vridit och vänt hade jag fått upp trasselhärvan som ljusslingan ormat ihop sig till. Undrar om det är samma troll som trasslar till headsetsladdarna på jobb som varit i källaren och haft roligt med min slinga???

Hur som helst, testar att slingan funkar och sätter sedan igång att vira in balkongräcket. En kvart senare och stelfrusna fingar sätter jag i kontakten i väggen och voilà. Trodde jag… Tydligen hade jag i min iver att snurra in räcket lyckats skada någon kabel så bara halva slingan lyste! Suck pust och allmän ångest, det var ju bara att snurra bort eländet igen – next stop ÅVC och sedan leta upp en ny slinga. Undra om det finns, tror vi letade i 5-6 affärer innan vi hittade denna som var “the one”.

Ska ta en sväng på stan nu och gå och lämna en kasse med grejor till Myrorna, källarförrådsstädningen går frammåt – sakta men säkert. Vem vet, kanske hittar jag den perfekta slingan på Clas Ohlsson när jag ändå ska dit och handla bra och ha grejor som USB minne och 10 meter rep till träningen.

Utläggning om fall

November 2nd, 2009

Jag fick en kommentar om det jag skrev om fallteknik. Den som inte känner sig intresserad av kampsport och fall kan ju hoppa över att läsa detta inlägget.

Jag fick en fråga om skillnaden mellan mina gamla jujutsuaktiga fall och det vi gör på bujinkan träningen. Skillnaden beror nog till en del på hur man ser på själva falltekniken. I de klubbar jag tränat har fallteknik mest varit en liten del av uppvärmningen, inte ett moment som man går in speciellt djupt på. Jag vet inte om det beror på klubbarna eller om det är stilen som helhet, men jag har i alla fall inte uppfattat det som en stor del av träningen.

De flesta teknikerna inom Ju-jutsu kai som jag tränade slutade med någon form av kast, svep eller ledbrytning, uke landade rakt ner på golvet för att sedan avslutas med en fastlåsningsteknik. Med andra ord, man blir rätt okej på att landa rakt ner och slå av i fallet.

I bujinkan träningen har vi någon ren form av falltekniksträning på varje pass. Tränarna påtalar hela tiden vikten av att lära sig bra fallteknik för att kunna utföra andra tekniker eftersom man även använder fall som ett sätt att ta sig ur tekniken utan att skada sig och inte bara landa mjukt.

Jag antar att det är det som är kärnan i det hela. Ju-jutsu teknikerna är förenklade och anpassade till ett självförsvarssytem där uke anfaller, blir kastad, landar på marken och buntas ihop, medans som jag uppfattat det så måste man använda fall för att ta sig ur tekniken inom bujinkan för att inte skada sig och sedan kan man fortsätta med en ny teknik/attack.

Zenpo kaiten / mae ukemi (så heter det väl inom aikidon också har jag för mig)  har alltså varit en uppvärmningsövning som jag bara gjorde utan att direkt tänka på hur, varför eller ens försöka göra den riktigt bra. Att kunna göra ett halvdant fall var ju helt okej, för det var ju inget man använde på riktigt. Nu när jag tränar bujinkan är det ju nästan en förutsättning i alla tekniker och då måste man kunna utföra det rätt, inte bara för att tori ska kunna göra tekniken utan även för att undvika att skada sig.

Med andra ord, jag var en jäkel på att landa i en hög på golvet, men det där med att kasta sig eller rulla ur en teknik går emot det som sitter i mina reflexer. Lägg sedan till en liten dos fallträdsla, det kan ju göra ont, så får man väldigt svårt att rulla. Jag får fokusera väldigt mycket på att falla rätt nu, annars blir det bara ett av mina gamla fall som helt uppenbarligen inte var bra eftersom det gör ont.

Detta är hur jag tror det är i mitt fall (oavsiktlig ordvits), misstänker att det är något jag kommer få kämpa med ett bra tag till. Men att komma till någon form av insikt är ju ett första steg mot att utvecklas…

Kan ju bara sammanfatta det med en låt av The Ceasers: It’s not the fall that hurts, it’s when you hit the ground.  Kan jag bara lära mig det så ska fallen nog gå  bra!

Kreta semester

October 20th, 2009

På allmän begäran och gnäll för att jag inte orkat uppdatera (tack Carita) ska jag försöka mig på ett litet inlägg om semestern.

Vi hade bestämt oss för att vänta så länge som möjligt med att boka en resa och försöka hitta en restresa, men 2 veckor innan semestern insåg vi att: 1) utbudet minskade drastiskt och 2) priserna inte sjönk så vi bokade en vecka i Platanias med Fritidsresor.

Flög ner på morgonen den 4:e och kom fram strax efter lunch. Vi hade hört rykten om kallt väder och regn men det visade sig inte stämma över huvudtaget. Temperaturen låg strax under 30 grader hela veckan och det var soligt alla dagar utom en.

Vi bodde på Blue Star Caldera Bay, ett helt okej hotell precis vid stranden vilket var precis vad vi ville ha. Dagarna tillbringade vi med avancerade aktiviteter som att ligga i  solstol med bok/ljudbok/korsord. När det blev för tröttsamt kunde man vända på sig eller bada lite.
När det gällde badandet var havet att föredra framför poolen. Nog för att de såg lockande ut, men det var Titanic varning. Man fick alltså ta med isborr och veva en stund innan man kunde komma igenom isen. *Brrr* Nä, då var det varma havet klart att föredra.

Men vi låg inte bara och latade oss, även om det var prio ett. Vi följde med på en utfärd som hette Kreta på tvären där man fick se lite andra delar av ön. Den var betydligt bergigare än vad jag trodde! Med oss hade vi en grekisk guide som kunde och berättade mycket, även om hon nästan lät som en grekisk stereotyp ur Mitt feta grekiska bröllopp: Den här byn heter Blåsios som kommer från det gamla grekiska ordet Blåsigtställios och betyder ‘kraftig bris’. * Södra sidan av Kreta såg rätt trevligt ut det också, lite mer grekiskt och inte så mycket turister.

Annars sysselsatte vi oss med att prova olika restauranger och olika goda maträtter. Grekisk mat är väldigt gott och vi åt nästan alltid för mycket. Förrutom när Christine fick för sig att prova kanin. Lille Skutt, Stampe, Snurre Sprätt, vem det än var som fick sätta tassarna till för hennes skutt skull hade inte mycket kött på kroppen. De hade bara tagit en yxa och huggt upp honom och stekt. Såg ut som kyckling, men smakade… tja… odefinierbart.

Vi besökte också Chania en kväll och gick omkring i hamnen och de små mysiga gatorna däromkring. Åt en god middag där också, en inkastare/kypare som inte kunde någon engelska men såg mig med telefonen i högsta hugg och anade att jag letade efter en geocache pekade ut vilket håll vi skulle gå på. Som tack för hjälpen åt vi där, ett riktigt bra val visade det sig.

Ja, just det, jag passade på att fylla år också. Och av en ren händelse fick jag ett mail samma dag från SAS att jag vunnit en resa till Manchester. Tävlingen hade jag helt glömt bort – så det var en trevlig överraskning, bara att börja planera nästa resa!

* OBS påhittade ort och betydelse om det inte är uppenbart

Bungyjump

August 30th, 2009

Christine och jag fick ett upplevelsepresentkort från Golden Moments i julklapp och vi valde mellan kajakpaddling utanför Vaxholm eller bungyjump. Det kändes som att man fick mest upplevelse (tidsmässigt i alla fall) med paddling, men eftersom tiderna inte gick ihop med våra scheman fick det bli bungyjump.

“Skräckblandad förtjusning” är väl ett rätt väletablerat uttryck och det stämde mer än väl in på vad vi kände. Vi både ville göra det och önskade att vi valt paddling istället. Tog tåget till Stockholm (denna gången hade vi med oss biljetter, id och plånböcker) och sedan buss till Nacka Strand.

Vi knallade ner till kajen där mobilkranen stod parkerad och hoppandet var i full gång. Medans vi stod i kö för att anmäla och väga in oss så såg vi en kille åka ner med korgen istället för att hoppa. Kändes ju lagom uppmuntrande samtidigt som företaget hade slogan “Ingen kommer ihåg en fegis”.

Vi fick vänta i max 10 minuter innan det var vår tur, fick gå ut på bryggan och ta på sele mm. Det var meningen att Christine skulle hoppa först, men de bytte ordning på oss i sista minuten så jag fick börja. Jag gick in i korgen och mobilkranen lyfte upp oss till 55 meters höjd.

“Ställ dig med tårna över kanten och fixera blicken vid horisonten, sedan räknar jag ner och du släpper taget och lutar dig frammåt” instruerade han som var med i korgen. “5-4-3-2-1- BUNGY” räknade han, men jag stod kvar. En gång till bad jag. Han räknade och jag släppte taget. Resten går inte riktigt att beskriva med ord för det är bara en mix av känslor, synintryck och fall.

Jag hissades ner och kopplades loss och innan jag fått av mig selen var Christine uppe på 55 m…

Höga på adrenadelin tog vi oss tillbaka till gamla stan och åt lunch på Vapiano. Mätta och trötta åkte vi sen hem igen efter ha shoppat lite.

Nu undrar jag bara, kan man bli blasé om man hoppar tillräckligt många gånger? Tappar man känslan?

Konsert med Stephen Lynch

August 26th, 2009

Vi hade köpt biljetter till Stephen Lynch på Oscars tidigare i somras och sett fram emot konserten och i söndags var det dags. Det började med att Christoffer var sjuk så vi hade en biljett över, försökte sälja den i sista minuten men den enda som nappade skulle inte hinna in till stan i tid. Christine och jag fick åka själva till Stockholm, hur kommer det sig att var gång vi ska till tåget så är vi sena och måste halvspringa? Hitills har vi inte missat något tåg, men det var rätt nära denna gången.

Väl på tåget andades vi ut ända tills konduktören bad att få se våra leg tillsammans med sms biljetterna. Gissa vem som glömt sina plånböcker hemma… Viss stress och panik uppstod och konduktören sa att vi ser ärliga ut och fick åka ändå. Andades ut, i typ en halv sekund, innan vi båda kom på “hur ska vi komma hem ikväll?” eftersom vi bokat enkla biljetter. Några telefonsamtal senare hade vi styrt upp min pappa till biljettinköpare. Vad skulle man göra utan mobilen?

Lugna gick vi sedan på konserten och det var säkert fullsatt där. Shown drog igång och det var så kul! Lite allsång, lite lagom häcklande från publiken och vassa kontringar från Stephen. Ett tag skrattade jag så jag grät och knappt fick luft. Bara det var värt biljetten!

Efter föreställningen knallade vi tillbaka till centralen och telefonledes bokade pappa biljetter tillbaka till Uppsala åt oss. Något gick fel (så klart – varför skulle det funka när det resan strulat), pengarna drogs men han fick inget bokningsnummer. Som tur var stod det kvar en kille i SJs informationsdisk och vi fick biljetterna så vi kunde ta oss tillbaka hem.

En onödigt spännande & rolig kväll kan man väl sammanfatta det som, ska se till så vi är i bättre tid nästa helg när det ska hoppas bungy jump. Då vill vi INTE ha några som helst trassel, speciellt inte på gummisnodden…

En “fallstudie” i inlärning

August 17th, 2009

Det är tur att man känner till hur man själv fungerar och lär sig saker, annars skulle jag nog blivit knäpp på mig själv för länge sen.  Jag känner till inlärningskurvor, att man kan komma till platåer där inget händer eller till och med går lite bakåt. Instruktörsutbildningen på jobbet satte ord på det jag redan misstänkte: att jag behöver träna, öva, göra om – gärna många gånger innan poletten trillar ner. Jag kan få något förklarat flera gånger, men innan bitarna fallit på plats så kommer det inte bli rätt.

Nu har jag tränat bujinkan i ett år och igår var ett sånt där hallelulja moment. Mina frammåtfall har varit för ju-jutsuaktiga och även om jag lyckats ändra dem en del har de inte blivit rätt. Men så plötsligt igår fick jag samma kommentar som jag fått innan, försökte på nytt och så blev det rätt. Samma teknik, samma misstag, samma feedback,  fast nu plötsligt blev det rätt! Underbar känsla (även för axlarna som får lite mindre stryk)!

Jag är glad att jag har insikt om mig själv och vet att det kan ta tid att lära sig saker samt tålamod att kämpa på tills det går.  Måste vara jobbigt för de som inte känner sin egen inläringsprocess lika bra…