Det är tur att man känner till hur man själv fungerar och lär sig saker, annars skulle jag nog blivit knäpp på mig själv för länge sen. Jag känner till inlärningskurvor, att man kan komma till platåer där inget händer eller till och med går lite bakåt. Instruktörsutbildningen på jobbet satte ord på det jag redan misstänkte: att jag behöver träna, öva, göra om – gärna många gånger innan poletten trillar ner. Jag kan få något förklarat flera gånger, men innan bitarna fallit på plats så kommer det inte bli rätt.
Nu har jag tränat bujinkan i ett år och igår var ett sånt där hallelulja moment. Mina frammåtfall har varit för ju-jutsuaktiga och även om jag lyckats ändra dem en del har de inte blivit rätt. Men så plötsligt igår fick jag samma kommentar som jag fått innan, försökte på nytt och så blev det rätt. Samma teknik, samma misstag, samma feedback, fast nu plötsligt blev det rätt! Underbar känsla (även för axlarna som får lite mindre stryk)!
Jag är glad att jag har insikt om mig själv och vet att det kan ta tid att lära sig saker samt tålamod att kämpa på tills det går. Måste vara jobbigt för de som inte känner sin egen inläringsprocess lika bra…
Tags: bujinkan, fallteknik
Wheeeeeeeeeeeeeeeeeee………
De var som natt och dag, du… =)
Kan du beskriva skillnaden mellan jujutsuaktiga fall och mer bujinkanmässiga, tror du? *nyfiken*