Christine och jag fick ett upplevelsepresentkort från Golden Moments i julklapp och vi valde mellan kajakpaddling utanför Vaxholm eller bungyjump. Det kändes som att man fick mest upplevelse (tidsmässigt i alla fall) med paddling, men eftersom tiderna inte gick ihop med våra scheman fick det bli bungyjump.
“Skräckblandad förtjusning” är väl ett rätt väletablerat uttryck och det stämde mer än väl in på vad vi kände. Vi både ville göra det och önskade att vi valt paddling istället. Tog tåget till Stockholm (denna gången hade vi med oss biljetter, id och plånböcker) och sedan buss till Nacka Strand.
Vi knallade ner till kajen där mobilkranen stod parkerad och hoppandet var i full gång. Medans vi stod i kö för att anmäla och väga in oss så såg vi en kille åka ner med korgen istället för att hoppa. Kändes ju lagom uppmuntrande samtidigt som företaget hade slogan “Ingen kommer ihåg en fegis”.
Vi fick vänta i max 10 minuter innan det var vår tur, fick gå ut på bryggan och ta på sele mm. Det var meningen att Christine skulle hoppa först, men de bytte ordning på oss i sista minuten så jag fick börja. Jag gick in i korgen och mobilkranen lyfte upp oss till 55 meters höjd.
“Ställ dig med tårna över kanten och fixera blicken vid horisonten, sedan räknar jag ner och du släpper taget och lutar dig frammåt” instruerade han som var med i korgen. “5-4-3-2-1- BUNGY” räknade han, men jag stod kvar. En gång till bad jag. Han räknade och jag släppte taget. Resten går inte riktigt att beskriva med ord för det är bara en mix av känslor, synintryck och fall.
Jag hissades ner och kopplades loss och innan jag fått av mig selen var Christine uppe på 55 m…
-
- Christines uthopp
-
- Då var det hela över
-
- 5-4-3-2-1-BUNGY
-
- Christine längst ner på väg att ryckas upp
Höga på adrenadelin tog vi oss tillbaka till gamla stan och åt lunch på Vapiano. Mätta och trötta åkte vi sen hem igen efter ha shoppat lite.
Nu undrar jag bara, kan man bli blasé om man hoppar tillräckligt många gånger? Tappar man känslan?
