Som en konsekvens av förkylning har det inte blivit någon träning. Att jag inte har någon superkondition à la min Ironman-utövande kollega är jag medveten om, men att det lilla man har försvinner så fort är skrämmande. 1,5 veckas träningsuppehåll och  sedan får man håll bara av att gå snabbt hem från stan, för att inte tala om uppvärmningen på träningen i lördags. Det var inte hårdare än vanligt, men det kändes ändå som att jag höll på att avlida när vi höll på att sparka på mitsar.  Men det var jäkligt skönt att få träna, hade abstinens – lite fys och fallövningar var ett bra botemedel! Nu gäller det att ladda upp inför lägret nästa helg.

Jag fick en fråga om skillnaden mellan mina gamla jujutsuaktiga fall och det vi gör på bujinkan träningen. Skillnaden beror nog till en del på hur man ser på själva falltekniken. I de klubbar jag tränat har fallteknik mest varit en liten del av uppvärmningen, inte ett moment som man går in speciellt djupt på. Jag vet inte om det beror på klubbarna eller om det är stilen som helhet, men jag har i alla fall inte uppfattat det som en stor del av träningen.

De flesta teknikerna inom Ju-jutsu kai som jag tränade slutade med någon form av kast, svep eller ledbrytning, uke landade rakt ner på golvet för att sedan avslutas med en fastlåsningsteknik. Med andra ord, man blir rätt okej på att landa rakt ner och slå av i fallet.

I bujinkan träningen har vi någon ren form av falltekniksträning på varje pass. Tränarna påtalar hela tiden vikten av att lära sig bra fallteknik för att kunna utföra andra tekniker eftersom man även använder fall som ett sätt att ta sig ur tekniken utan att skada sig och inte bara landa mjukt.

Jag antar att det är det som är kärnan i det hela. Ju-jutsu teknikerna är förenklade och anpassade till ett självförsvarssytem där uke anfaller, blir kastad, landar på marken och buntas ihop, medans som jag uppfattat det så måste man använda fall för att ta sig ur tekniken inom bujinkan för att inte skada sig och sedan kan man fortsätta med en ny teknik/attack.

Zenpo kaiten / mae ukemi (så heter det väl inom aikidon också har jag för mig)  har alltså varit en uppvärmningsövning som jag bara gjorde utan att direkt tänka på hur, varför eller ens försöka göra den riktigt bra. Att kunna göra ett halvdant fall var ju helt okej, för det var ju inget man använde på riktigt. Nu när jag tränar bujinkan är det ju nästan en förutsättning i alla tekniker och då måste man kunna utföra det rätt, inte bara för att tori ska kunna göra tekniken utan även för att undvika att skada sig.

Med andra ord, jag var en jäkel på att landa i en hög på golvet, men det där med att kasta sig eller rulla ur en teknik går emot det som sitter i mina reflexer. Lägg sedan till en liten dos fallträdsla, det kan ju göra ont, så får man väldigt svårt att rulla. Jag får fokusera väldigt mycket på att falla rätt nu, annars blir det bara ett av mina gamla fall som helt uppenbarligen inte var bra eftersom det gör ont.

Detta är hur jag tror det är i mitt fall (oavsiktlig ordvits), misstänker att det är något jag kommer få kämpa med ett bra tag till. Men att komma till någon form av insikt är ju ett första steg mot att utvecklas…

Kan ju bara sammanfatta det med en låt av The Ceasers: It’s not the fall that hurts, it’s when you hit the ground.  Kan jag bara lära mig det så ska fallen nog gå  bra!

Nu har jag tränat bujinkan i ett år och igår var ett sånt där hallelulja moment. Mina frammåtfall har varit för ju-jutsuaktiga och även om jag lyckats ändra dem en del har de inte blivit rätt. Men så plötsligt igår fick jag samma kommentar som jag fått innan, försökte på nytt och så blev det rätt. Samma teknik, samma misstag, samma feedback,  fast nu plötsligt blev det rätt! Underbar känsla (även för axlarna som får lite mindre stryk)!

Jag är glad att jag har insikt om mig själv och vet att det kan ta tid att lära sig saker samt tålamod att kämpa på tills det går.  Måste vara jobbigt för de som inte känner sin egen inläringsprocess lika bra…

Passade på att hämta mitt nya svärd idag. Var ett gäng från klubben som beställde svärd från England för ett tag sedan, men jag har inte lyckats tajma (vilket ord, tima såg dock ännu mer fel ut) in han som skötte beställningen förrän idag. Men nu äntligen, det nya är en bra bit längre,  har en helt annan tyngd i sig och kvaliteten känns klart bättre. Ska bli kul att prova det!

Bokken

Insåg (igen) på Bujinkan träningen igår att jag måste få ordning på frammåt fallen när man blir kastad. Att bara stå upp och göra ett fall går bra, men när jag blir kastad funkar det inte. Jag kan inte rulla frammåt… Vet inte om det är för att vinklarna är annorlunda eller om jag bara är matträdd? Egentligen borde det ju bara var att följa med och kasta sig fram. Får prova att kasta mig lite mer nästa gång och se om det hjälper.

There is no end to the possibilities

Efter en näringsrik måltid (sic) på McDonalds tog vi bussen ut till Djurgården. Showen var upplagd nästan lite som en musikal. En gammal munk och en pojke gick på scenen pratade om Shaolins historia och konster varvat med häftiga uppvisningar till musik. Första akten var ren presentation av stilen med  avancerad akrobatik och tekniker. Det är imponerande att se vad de kan göra, hur mycket man kan få kroppen att göra med hjälp av hård träning (och en massa stretching skulle jag tro). Att lyfta ett ben rakt upp i 180 graders vinkel och sen falla rakt ner i split, sånt är imponerande.

Akt 2 kändes lite mer som en cirkusuppvisning. Nu skulle det slås sönder bräder, betongblock, granitskivor och träpinnar. Visuellt rätt häftigt, lite synd att jag precis läst ut en bok som beskriver en del av de tricken som just trick – hade nog varit lite mer imponerande annars. Men oavsett om det är ett trick eller ej så skulle jag känna mig starkt tveksam till att låta någon slå mig i skrevet med en träpåk…

Hur som helst så var det en trevlig kväll med en mycket underhållande show. Man kan inte annat än drömma om vara så smidig!

Ja just det, vi höll på att missa tåget hem också så det blev en språngmarch till – dagens motion avklarad!

Nu är jag ju inte så dum att jag viftar runt hej villt i köket, jag skulle ju bara känna lite. Gjorde allt sakta, försiktigt och med små rörelser för att inte slå sönder något. Det gick bra… Fram till rörelse nummer 3 när jag lyfte svärdet över huvudet och dunkar i taket. Smart Micke, fokusera på ytorna omkring dig och glöm bort du inte har 4 meters takhöjd. Så nu har jag ett litet rödbrunt märke i taket för att påminna mig om att vissa saker inte är lämpliga att öva hemma. Får hålla mig till stretching eller något…

För övrigt blev jag lite ledsen när jag läste ÖBs förslag till regeringen att stänga Ärna flygplats. Även om jag inte hann jobba där mer än lite mer än ett år så trivdes jag väldigt bra, både med jobbet och kollegorna. Det är synd att bara kasta bort en så fin anläggning. Nå, det är väl bara att vänta och se vad regeringen tycker och om de håller med, det är ju de som beslutar i slutändan.

Nå, tills jag får dräkten får jag köra med min vita gi. Har tränat i byxorna och t-shirt hittills, men nu när det börjar bli lite mer kast, drag och ryck behövs jackan också. Kommer ju sticka ut rejält, men vad ska man göra? Lär ju se ut som en av de vita bitarna på orginal omslaget till Chess.

Så här mycket kommer jag sticka ut!

För övrigt gjorde undertecknad kullorbyttor idag! Det finns tydligen inga gränser för vad jag kan klara av om jag bara vågar/ger mig tusan på det.

Uppvärmningen gick bra så det var bara att köra på. Knät klickade lite, inte så mycket att det blev omöjligt att genomföra. Försökte att hålla igen lite och göra de teknikerna från höger kamae och några minuter senare så var allt klart. Mitt vita bälte som jag inte ens använt kan bytas mot grönt. Nu återstår bara att skaffa en dräkt, men eftersom de verkar vara restnoterade fram till februari så får jag väl ta det lugnt. Det eller färga en av mina gamla vita svart. Det kan väl inte vara så svårt? Kan ju göra något snyggt batikmönster när jag ändå håller på…

Så åter igen får var det rehband skydd och voltaren salva som räddade en gradering, det får inte bli någon vana… Idag har jag dessutom ont i nacken. Nog för att hört att det börjar gå utför när man passerat 30, men så här snabbt är ju löjligt