The Page Intentionally Left Blank

Norra Norrlands årliga höjdpunkt har åter passerat. En helg med musik, fest och god stämning i midnattssolens land. Band som The Rasmus och The Cardigans lyste upp natten lika mycket som solen.

Artikel skriven för wilmamagazine.se

En gång om året vallfärdar kirunabor (nuvarande såväl som utflyttade), bybor, norrmän och diverse turister till stans centrum. Öltält byggs upp tillsammans med två stora scener för att tillfredställa den festivalsugna publiken.

Festivalen tjuvstartade på torsdagen innan staketen sattes upp med med lite mindre band på scenen. Mest publik drog det lokala bandet Willy Clay band som är jobbar hårt med sin internationella karriär sedan de spelade in sitt debutalbum i Nashville förra året. Spelningen var bra och stämningen på topp.

Samma kväll spelade Veronica Maggio. Jag vet inte om det var fel dag (folk var inte riktigt i stämning eftersom det var arbetsdag på fredagen) eller om hennes musik inte gick hem hos publiken här. Hennes musik är lugn och melodiös, inte direkt något som får en att hoppa upp och ner i takt. Publiken passade nog på att ta en sväng i öltältet istället och komma tillbaka lagom till de två sista låtarna som de åtminstone kände igen; Dumpa mig och Nöjd.

På fredagen drog festivalen igång på riktigt med en lättsmält start bestående av The Bubbles, Torgny Melins och Saturday Night Fever, musikalen som rymt från teatern i Stockholm. Därefter intog In Flames scenen med kommentaren ?Det är inte var dag vi har Bubbles som förband? och sedan drog de av låtar som var så långt från Bubbles man kan komma.

Strax efter In Flames var klara satte The Sounds igång på den andra scenen och gav en föreställning som ryckte med hela publiken. Tony the beat och Song with a mission kan få liv i vilken tillställning som helst.

Kvällens sista band var The Cardigans som gjorde en bra konsert. Publiken var på, bandet verkade vara på gång, men det kändes lite som att det gick upp och ner. Ena låten kände man bara “wow”, och nästa så sjönk det tillbaka lite mot “helt okej”. Men att ett stort band som Cardigans lägger en av sina 4 Sverige konserter denna sommaren i Kiruna är stort och det tror jag alla kände.

Lördagen startade med Sebastian vilket jag “missade” eftersom jag värmde upp med gamla hårdrocksvideos hemma hos en kompis. På gott humör drog vi sedan in till festivalområdet lagom för att se Lena Philipsson. Showen var bra, hög fart och bra låtval. Det enda som var lite synd är att det inte blev några extra nummer. Hon hann knappt av från scenen innan roddarna började montera ner instrument med mera. Antar att de ville se till att hålla kvällens spelschema.

Kvällens nästa höjdpunkt bestod av Laleh. Jag var lite orolig att hon inte skulle falla kirunaborna i smaken och det skulle bli halvtomt precis som på Veronica Maggios spelningen, men ack vad jag bedrog mig. Parken framför stora scenen var lika full som när Lena Ph spelade och publiken var lika entusiastisk Konserten var väldigt bra och visar tydligt att man inte behöver ha en mindre orkester och dansare med sig för att göra en bra föreställning.

Efter Laleh var det dags för Looptroop. Det är inte alls min musikstil så jag nöjer mig med att konstatera att det var väldigt högt och att de stekta nudlarna med biff jag käkade under tiden var goda.

Kvällen avslutades med The Rasmus som flugits in till Kiruna med helikopter från norra Finland. Full fart från början till slut och inte en chans för publiken att hämta andan. En värdig avslutning på festivalen i mitt tycke.

Kirunafestivalen som helhet får 3 Wilmatecken
De förbannade myggen får 1 överkryssat Wilmatecken.

Nu återgår stan till sin normala lunk och återhämtar sig för att lagom bli på hugget igen om ett år.

Once again it was time for the Kiruna festival; bands, crowds and mosquitos…

For the fifth year in a row Kiruna arranged a festival. This is the weekend when the city is totally crowded and EVERYONE are in the same place!

The festival opened on Thursday with some lesser known bands playing (and also a display of ju-jutsu from some of my friends). I watched a norwegian band called Intrigue that played “heavy joik”; a combination of traditional sámi joik and heavy metal/rock. I think that combination worked fine and the rest of the audience also seemed to like it! I hanged around a while afterwards chatting with someone I met before I went home, I had an early start the next day.

On Friday Jimmy and I had decided to get ready for a night of festivities by eating mexican food at his place. We had way too much and felt full for the rest of the evening. We picked up his girlfriend and a friend of her and drove to town. After dropping of them we went to see some bands. We watched Illbatta boogie band which is an old Kiruna band for a while before we continued down to the main stage to see Robyn. Neither of us were too impressed, she never got a real connection to the audience and the music was too slow in our taste.

To cure that we left went to see Millencolin playing at the other stage. They compensated for Robyn’s lack of
connection, they really got the crowd started with their energetic music.

The last band for the evening was The Ark. I first saw them on Kirunafestivalen two years ago and get really into them. They didn’t disapoint me this time, another great show with all of their great songs. We all felt involved and sung just as much as they did! “Calleth you, cometh I”, wonderful!

After a night of way too little sleep I was woken by the phone, just as well I had to get up… I had won a jury ticket to a radio show and had to be there before it started. Sommartoppen, an institution in swedish radio celebrated their 20th aniversary and I was there to influence the chart. Unfortunetely I raised the average age by 17 years and even if I did my best in the voting part all the 7-12 year olds made their song win

The evening contained more concerts, I watched a bit of Alcazar, Takida, a lot of Tomas Di Leva, some of Timbuktu and finally Hammerfall. Alcazar was better than expected, they had a real band to play the music and that made it feel like a real concert and not just a display of disco music. Tomas Di Leva was as usual talking about cosmos, freedom and other fuzzy things. Exactly what we all expected to hear while he was throwing fruit into the crowd!
Hammerfall was the main event that evening, I am not a heavy metal fan, but they are an exception. They also raised big crowds in front of the stage; young people, old people and drunk people

The festival was a sucess, again. I’ve made a gallery of the photos I took during the weekend, check out that gallery.