Jag fick en kommentar om det jag skrev om fallteknik. Den som inte känner sig intresserad av kampsport och fall kan ju hoppa över att läsa detta inlägget.
Jag fick en fråga om skillnaden mellan mina gamla jujutsuaktiga fall och det vi gör på bujinkan träningen. Skillnaden beror nog till en del på hur man ser på själva falltekniken. I de klubbar jag tränat har fallteknik mest varit en liten del av uppvärmningen, inte ett moment som man går in speciellt djupt på. Jag vet inte om det beror på klubbarna eller om det är stilen som helhet, men jag har i alla fall inte uppfattat det som en stor del av träningen.
De flesta teknikerna inom Ju-jutsu kai som jag tränade slutade med någon form av kast, svep eller ledbrytning, uke landade rakt ner på golvet för att sedan avslutas med en fastlåsningsteknik. Med andra ord, man blir rätt okej på att landa rakt ner och slå av i fallet.
I bujinkan träningen har vi någon ren form av falltekniksträning på varje pass. Tränarna påtalar hela tiden vikten av att lära sig bra fallteknik för att kunna utföra andra tekniker eftersom man även använder fall som ett sätt att ta sig ur tekniken utan att skada sig och inte bara landa mjukt.
Jag antar att det är det som är kärnan i det hela. Ju-jutsu teknikerna är förenklade och anpassade till ett självförsvarssytem där uke anfaller, blir kastad, landar på marken och buntas ihop, medans som jag uppfattat det så måste man använda fall för att ta sig ur tekniken inom bujinkan för att inte skada sig och sedan kan man fortsätta med en ny teknik/attack.
Zenpo kaiten / mae ukemi (så heter det väl inom aikidon också har jag för mig) har alltså varit en uppvärmningsövning som jag bara gjorde utan att direkt tänka på hur, varför eller ens försöka göra den riktigt bra. Att kunna göra ett halvdant fall var ju helt okej, för det var ju inget man använde på riktigt. Nu när jag tränar bujinkan är det ju nästan en förutsättning i alla tekniker och då måste man kunna utföra det rätt, inte bara för att tori ska kunna göra tekniken utan även för att undvika att skada sig.
Med andra ord, jag var en jäkel på att landa i en hög på golvet, men det där med att kasta sig eller rulla ur en teknik går emot det som sitter i mina reflexer. Lägg sedan till en liten dos fallträdsla, det kan ju göra ont, så får man väldigt svårt att rulla. Jag får fokusera väldigt mycket på att falla rätt nu, annars blir det bara ett av mina gamla fall som helt uppenbarligen inte var bra eftersom det gör ont.
Detta är hur jag tror det är i mitt fall (oavsiktlig ordvits), misstänker att det är något jag kommer få kämpa med ett bra tag till. Men att komma till någon form av insikt är ju ett första steg mot att utvecklas…
Kan ju bara sammanfatta det med en låt av The Ceasers: It’s not the fall that hurts, it’s when you hit the ground. Kan jag bara lära mig det så ska fallen nog gå bra!
